När jag skulle hitta en länk till Bonniers Kokbok, som jag för övrigt tycker är en ypperlig student- eller flytta hemifrånpresent, i förra inlägget snubblade jag över en Svd-artikel från 2003 om att recept i kokböcker kan leda till matförgiftning. Veterinären Saga Lax gjorde studien, "Döden i Grytan" som ett fördjupningsarbete på Sveriges lantbruksuniversitet och hennes handledare var professor Marie-Louise Danielsson-Tham från institutionen för livsmedelshygien. Nu handlar det inte om felskrivningar som i muskotnöts-förgiftningsfallet utan recept som går emot Livsmedelsverkets rekommendationer om innertemperatur, frysning av lax innan gravning osv. I artikeln säger dåvarande chefen för Icas provkök att många kockar som gjort recept på t.ex gravlax vägrar förstöra fin lax genom att frysa in den men en kock vet att laxen är bra, kan den "vanliga" läsaren se om laxen är bra eller ens veta när fisken fångades och hur den har förvarats? Å andra sidan tar Birgit Hemberg från AoM, upp något som säkert också stämmer;
"De som gör sådana här studier kan ibland inte så mycket om matlagningsteknik ... En stor rostbiff går upp till 65 grader om du tar ut den vid 60. "
Vad kan vi ställa för krav på kokböcker eller vad för krav på förkunskaper kan kokboksredaktörer ställa på sina läsare? Ska kokböcker hålla samma höga branschkrav som ställs på restauranger och storhushåll, borde vi ha EKP i våra egna kök?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar