Det här med att vara tjock.

Runt nyår la jag om min kost (igen) och började utesluta kolhydrater (igen). Detta gjorde jag av flera anledningar, det främsta var (så klart) att gå ner i vikt, i andra hand kom att jag ville må bättre. För jag mår bättre, betydligt bättre när jag inte äter så mycket kolhydrater. Innan jag började med ätstörningsidiotin i tonåren hade jag inga speciella problem med magen, det fanns vissa saker som jag var lite känslig mot men det var inte särskilt jobbigt. Min mage tog mycket stryk när jag svälte mig och åt extremt dåligt i flera år, jag blev känslig mot många fler saker än innan och jag hade ofta ont i magen, jag har dessutom magkatarr som dyker upp2-4 gånger om året och halsbränna. Nästan alla av de här besvären har försvunnit sen jag drog ner på kolhydraterna! Vilken lyckovinst och eftersom jag mår så oerhört mycket bättre nu så har det här med viktminskning fått hamna i andra hand, det är en rolig bieffekt till att jag mår fysiskt bättre!

Jag är tjock, det skriver jag inte för att ni ska tänka "Men du är inte tjock" utan jag skriver det på samma sätt som att jag är kvinna och att jag har blå ögon. Och det är en svår sak att skriva om för jag har inte en bantningsblogg, jag vill inte reducera allt jag skriver om till att handla om bantning eller min vikt. Å andra sidan är det inget jag skäms för eller vill dölja heller. Jag tror att det främsta skälet till att jag inte har velat skriva om min eventuella viktnedgång är att jag inte har velat stå med skammen om jag skulle upp i vikt igen eller om jag inte går ner i vikt överhuvudtaget. Men jag är trött på att låta mina gamla ätstörning diktera hur jag jag ska tänka och känna! Hurra för mig liksom!

Det är en underbar känsla att få tillbaka en naturlig hunger och att kunna säga nej till mat för att man är mätt eller inte sugen. Självklart får jag sug och visst "fuskar" jag men det blir lättare för varje gång jag aktivt väljer det bättre alternativet. Och nu är det jag som bestämmer när jag ska äta en pizza eller hamburgare, det är inte min kolhydratsberoende hjärna som tvingar mig att gå till pizzerian eller det där hörnet i skafferiet där det finns chips...

Jag hade ju tänkt skriva om hur det är att vara tjock, hur det är att acceptera sig själv oavsett storlek och att det är först då som man faktiskt orkar att gå ner i vikt på ett hälsosamt vis men jag vet inte om jag har mer att säga om det... Jag är inte gravt överviktig, jag har aldrig vägt mer än 95 kg (och det är ju på tok för mycket) men jag är ju tjock, jag har jobbat med barn och de skräder inte orden! Vissa barn säger det utan värdering, ett konstaterande likvärdigt med att man är kort eller lång, men vissa barn har redan lärt sig att man kan säga "Du är tjock" för att sätta dit någon eller hämnas. Det är läskigt tycker jag. Nu börjar jag bli hungrig och lite svammlig märker jag.

Ni kan börja med att läsa Malin Wollins konstiga krönika om man tydligen tassar på tå för tjockisar.
Sen kan ni läsa Nostalchics blogg, hon skriver om kurvboosting, viktdiskriminering och mode bla. Alltid läsvärt och tänkvärt, dessutom är den rätt fin också ;)
Sen avslutar vi hos Julia Skott som skriver asbra om allt möjligt som feminism, media, vikt och storlek och sånt där. Hon har dessutom lanserat ett toppen projekt!