torsdag 15 april 2010

Det här med att vara tjock.


Runt nyår la jag om min kost (igen) och började utesluta kolhydrater (igen). Detta gjorde jag av flera anledningar, det främsta var (så klart) att gå ner i vikt, i andra hand kom att jag ville må bättre. För jag mår bättre, betydligt bättre när jag inte äter så mycket kolhydrater. Innan jag började med ätstörningsidiotin i tonåren hade jag inga speciella problem med magen, det fanns vissa saker som jag var lite känslig mot men det var inte särskilt jobbigt. Min mage tog mycket stryk när jag svälte mig och åt extremt dåligt i flera år, jag blev känslig mot många fler saker än innan och jag hade ofta ont i magen, jag har dessutom magkatarr som dyker upp2-4 gånger om året och halsbränna. Nästan alla av de här besvären har försvunnit sen jag drog ner på kolhydraterna! Vilken lyckovinst och eftersom jag mår så oerhört mycket bättre nu så har det här med viktminskning fått hamna i andra hand, det är en rolig bieffekt till att jag mår fysiskt bättre!

Jag är tjock, det skriver jag inte för att ni ska tänka "Men du är inte tjock" utan jag skriver det på samma sätt som att jag är kvinna och att jag har blå ögon. Och det är en svår sak att skriva om för jag har inte en bantningsblogg, jag vill inte reducera allt jag skriver om till att handla om bantning eller min vikt. Å andra sidan är det inget jag skäms för eller vill dölja heller. Jag tror att det främsta skälet till att jag inte har velat skriva om min eventuella viktnedgång är att jag inte har velat stå med skammen om jag skulle upp i vikt igen eller om jag inte går ner i vikt överhuvudtaget. Men jag är trött på att låta mina gamla ätstörning diktera hur jag jag ska tänka och känna! Hurra för mig liksom!

Det är en underbar känsla att få tillbaka en naturlig hunger och att kunna säga nej till mat för att man är mätt eller inte sugen. Självklart får jag sug och visst "fuskar" jag men det blir lättare för varje gång jag aktivt väljer det bättre alternativet. Och nu är det jag som bestämmer när jag ska äta en pizza eller hamburgare, det är inte min kolhydratsberoende hjärna som tvingar mig att gå till pizzerian eller det där hörnet i skafferiet där det finns chips...

Jag hade ju tänkt skriva om hur det är att vara tjock, hur det är att acceptera sig själv oavsett storlek och att det är först då som man faktiskt orkar att gå ner i vikt på ett hälsosamt vis men jag vet inte om jag har mer att säga om det... Jag är inte gravt överviktig, jag har aldrig vägt mer än 95 kg (och det är ju på tok för mycket) men jag är ju tjock, jag har jobbat med barn och de skräder inte orden! Vissa barn säger det utan värdering, ett konstaterande likvärdigt med att man är kort eller lång, men vissa barn har redan lärt sig att man kan säga "Du är tjock" för att sätta dit någon eller hämnas. Det är läskigt tycker jag. Nu börjar jag bli hungrig och lite svammlig märker jag.

Ni kan börja med att läsa Malin Wollins konstiga krönika om man tydligen tassar på tå för tjockisar.
Sen kan ni läsa Nostalchics blogg, hon skriver om kurvboosting, viktdiskriminering och mode bla. Alltid läsvärt och tänkvärt, dessutom är den rätt fin också ;)
Sen avslutar vi hos Julia Skott som skriver asbra om allt möjligt som feminism, media, vikt och storlek och sånt där. Hon har dessutom lanserat ett toppen projekt!

6 kommentarer:

Mikkan sa...

Det är ju så himla svårt det där, att vara snäll och god mot sig själv i alla väder. Att avdramatisera tjock/stor/kurvig vad man nu vill kalla det, att gilla sig själv oavsett vad.

Jag skall göra en liten grej snart i en tidning om min viktnedgång som jag i efterhand ser var rätt djävla stor (LCHF ju, nästan 20 kg). När jag satt och letade igenom gamla bilder efter en passand e"före"-bild, så insåg jag att visst, jag mår bättre nu, har lättare att träna och allt sånt där, roligare med kläder i affärerna osv, men jag var ju en lycklig och fin människa då som nu. Jag har sparat alla mina större kläder som jag burit och älskat, kanske väger jag såpass i ett annat skede av mitt liv liksom. No shame, så kan det bara vara, och jag kommer gilla mig själv då också.

Ätstörningarna ger vi feta foten, tycker jag, på bred front. :)

Annika sa...

Jag hinner inte skriva alt jag skule vilja just nu. Tycker bara att du skrivit ett bra inlägg som jag i ångt och mycket kan känna igen mig i!
Jag skriver mer om "sådant" på min andra blogg än på SMASKENS.

Läser också hos Julia, tycker hennes projekt är suveränt och att hon verkar vara en väldigt vettig person. Jag borde skicka in en bild: "snart 36 år, fött 4 barn, 172 cm lång, 72 kg.." Vi får se om jag vågar.

Erka Perka sa...

Intressant och bra inlägg, berörde mig. Trevlig helg!

Kari sa...

Innlegget ditt traff meg midt i hjertet. Har vært gjennom mye av det samme som deg. Fulgte ikke helt med og plutselig veide jeg altfor mye. Fikk ikke klær i vanlige butikker lenger, folk stirret litt ekstra på meg osv.

Min redning kom da jeg gikk på et kurs, hvor temaet ikke var direkte kosthold, men hvor de gikk mer på hvordan man skulle legge om livsstilen. Ordet slanking var forbudt...

Vi skulle spise hver 3. time. For meg som kun spiste en eller to ganger om dagen, var det en stor overgang. Måtte sette alarm på mobilen, så jeg husket å spise. I starten tenkte jeg ikke så mye på kostholdet, det viktigste var å spise regelmessig. Vekten begynte sakte, men sikkert å gå nedover.

Så begynte jeg å trene. Først rolig og så økte jeg til noen ganger i uken. Det viktigste var at treningen skulle være lystbetont. Begynte så å tenke mer og mer på kostholdet. Kuttet ut mest mulig karbohydrater og flest proteiner. Nå har jeg klart å leve slik i over 3 år. Vekten er stabil, selvom jeg gjerne skulle ha mistet 10 kg til.

Konklusjonen er at man ikke skal stresse med dette. Ta det sakte. Spis regelmessig. Den regelen tror jeg faktisk er den viktigste.

Ønsker deg lykke til!

Kari :-)

Åsa sa...

Lämnar ett lite sent svar på det här braiga inlägget du skrivit! Vikt är ju ett område som berör alla och de flesta har åsikter om "för tjocka" och "för smala" människor för att inte tala om alla tusen åsikter om hur och varför man äter på ett visst sätt eller inte på ett visst sätt. Jag tycker att det är tråkigt att folk inte kan intressera sig för viktigare saker än vad jag har på tallriken. Vill man äta enligt LCHF, GI eller tallriksmodellen är väl det fine, bara personen själv är nöjd och mår bra! Sen detta med att vara tjock - tycker att det är viktigt att få vara i den kropp man själv mår bra i - är den kroppen lite rund eller lite magerlagd är det också fine - bara man trivs. Det jag tycker är tråkigt dock är att bilden av en "tjock" människa har förändrats så att den person som vi förut kanske skulle kallat lite mullig plötsligt har blivit tjock och överviktig. Det är inte så hälsofarligt som många tror att ligga lite högre på BMI-skalan (om man nu mår bra av det vill säga)! Kan tipsa om en bra bok i detta ämne - Marie Carlssons: "Fettpaniken"!

Fröken Dill sa...

Modigt och bra skrivet, Kristin!
Tycker fröken Dill