En LCHF harang

Japp. Jag har ju börjat äta enligt lchf, är inne på andra veckan med en del fusk under helgen. Jag har burit på för många kilon de senaste åren och har inte orkat, vågat, velat eller förstått hur jag ska gå ner i vikt. Dessutom har jag sedan många år haft problem med en väldigt känslig mage, IBS finns hos flera i familjen och att vara anorektiker i några år hjälpte nog inte heller. Efter bara några dagar kom ett kaffesug, jag har inte kunnat dricka kaffe utan magont på nästan tio år.

Jag mistrodde lchf-kosten enormt, sedan började en vän, vars omdöme jag litar på, äta enligt lchf. Han, som inte var överviktig, har gått ner 7 kilo på fyra veckor och mår allmänt mycket bättre. Jag började då läsa in mig lite och tänkte att det var värt att prova, händer inget och mår jag inte bättre så är det bara att sluta.

Jag har inte märkt någon enorm viktnedgång ännu däremot mår jag prima. Jag har inte ätit gluten på 1½ vecka, vet inte om det beror på det men min mage är enormt mycket lugnare. Utseendemässigt har jag märkt att jag är mindre svullen, uppblåst. Blodsocker-berg och dalbanan har lugnat ner sig, jag blir inte lika småsugen och alkoholsuget har försvunnit. Det svåraste är just att gå ut och inte dricka öl (jag är öldrickare), när jag har fuskat med öl har den gamla bubbliga, uppblåsta, gasiga magen kommit som ett brev på posten!

Kolhydratssug kan komma när jag är trött, det är ju så lätt att ta en smörgås eller koka lite pasta eller ta en näve chips. Nu tar jag en ostbit med smör och senap, en selleristjälk med mögelost, lite hallonfluff eller lite skinka/kassler. Vad gäller måltider så måste man vara uppfinningsrik och göra om gamla favoriter och jag håller fortfarande på att justera. Det blir antingen supergott eller ok om det bara inte hade varit så fett och det är kanske därför man drar ner på ätandet. Tanken på mer fett är en ibland övermäktig och man längtar efter en tallrik med knapriga grönsaker utan fett!

Fast generellt sett är jag nöjd och känner mig bättre, jag har förstått vilken extrem kolhydratsjunkie jag är. Har aldrig varit en godisgris eller fallit för sötsaker, det har varit chips, pomme frites, pasta med ost, potatis med sås osv som varit min akilles häl. Och läsk och öl då, men jäklar vad bakfull man blir och då längtar man efter kolhydrater. Någon natt sedan drömde jag att jag åt en frusen pizza otinad.... Kosten fungerar än så länge för mig, tror jag, för att jag har dålig impulskontroll när det gäller mat och speciellt kolhydrater som skickar mig in i en förutsägbart dålig cirkel med småätande. Iofs skulle vilken hårt reglerad diet som helst kanske hjälpa mig, det är "ät måttligt och lite av allt" som lätt blir "ät vad du vill, när du vill" för mig.
Det får räcka för tillfället men lovar att skriva mer!